Tirsdag 28. mars - Mangarano

Tirsdag 28.03.2006

Spedalsk senteret
Mangarano

Denne dagen var en god dag, med masse opplevelser og inntrykk. Dagen begynte forsiktig med kaffe i lag med misjonærene. Dernest var det noen timer med lesing av gamle brev av Nils Nilsen. I dag leste jeg om Nilsen sin første tid på Loharano. Det var ikke lett å være norsk misjonær der og problemene var mange. Det største problet for Nilsen, var at ingen barn kom til skolen. Etter noen måneder med dette problemet, kom det noen Adelsmenn fra Hovaregjeringen til Loharano for å ordne opp i problemene. For det var tross alt Dronningen som hadde gitt beskjed om at alle barn skal ha skolegang. Etter en uke med forhandlinger mellom embetsmennene fra dronningen og storhøvdingene i distriktet, begynte Nilsen å lure på hva som foregikk. Da han gikk for å se hva som stod på, oppdaget han at høvdingene var full av gjørme og skit. Da hadde embetsmennene fra Hovaregjeringen ydmyket høvdingene med å dra dem gjennom sølen for å vise hvem som var sjef. Nilsen fryktet at de ville tolke dette som om det var Nilsen som stod bak. Han skyndte seg med å hente såpe og vann slik at de kunne få vasket seg. Det ble heldigvis ingen represalier fra storhøvdingene og barna kom til skolen. Også her kan en se at Gud har virket i bakgrunnen. Pionerene har virkelig hatt Gud med seg i alt hva de gjorde.

I dag hadde vi en middagsavtale hos Per Anton og fruen. Her fikk vi servert en deilig middag med koteletter, grønnsaker og ris. Samtalen gikk hyggelig for seg med nordlandsk og Bergensk humor. Her fikk jeg vite at Per Anton er utdannet Kateket og har jobbet som vikarprest ved flere anledninger. Konen er lærer og de har 1 barn sammen.
Etter en meget hyggelig middag var det tid for å besøke spedalsksenteret. Jeg hadde på forhånd avtalt med Karl Martin (assisterende rektor på den norske skole), som har ansvaret for bilparken, at jeg skulle få låne NMS sin sjåfør til spedalsksenteret. Grunnen er at en ikke kan komme opp der uten en firhjulstrekker og alle leiebilene var vanlig tohjulstrekk på.

Med på turen var igjen min gode venn Nirina og Frk Reimers med på turen. Vi har blitt litt av et trekløver, som kan dekke store mengder med innformasjon. På vei opp stoppet vi innom markedet og kjøpte med oss brød til de spedalske. Frk Reimers kjøpte også en fotball med seg til barna. Frk Reimers har et utrolig hjerte for det gassiske folk etter 20 år som misjonær, nettopp her på Madagaskar. Hun har dessverre aldri giftet seg og har dermed ikke barn, men hun har hjulpet noen barn som ikke lenger har foreldre. Barn på Madagaskar uten familie stiller så mye svakere en andre. Uten et familienavn har man intet. Derfor har frk. Reimers tatt til seg noen barn(nå ungdomer) som hun støtter økonomisk og følelsesmessig. Hun gir dem ikke mye penger, for det ville bare ha skapt problemer i det ekstensielle. Men hun gir dem et grunnlag, som de kan bygge videre på. Den ene adoptivsønnen har hun fått plassert på utsiden av spedalsksenteret, hvor han og konen bor sammen. Som hjelp, har hun kjøpt 9 verpehønes som en begynnelse til å sikre inntektene deres.

Etter å ha besøkt adoptivsønnen til frk Reimers, kom bestyreren oss i møte. En meget hyggelig dame, men som dessverre har hatt litt psykiske problemer, etter hva jeg hørte av de andre. Jeg så ikke til noe av dette. De spedalske møtte oss med glede og iver. Det var tydelig stort for dem å få besøk. Det er ikke slik at de andre misjonærene ikke besøker dem, men de er alltid glad for besøk. Spesielt besøk fra folk de ikke kjenner. Det var et meget spesielt møte vi fikk. Jeg har aldri sett spedalske og det hadde heller ikke Niriana. De spedalske var ikke smittsomme, da de alle var medisinert. Men sykdommen var så framskredet på de som var der, at de hadde mistet forskjellige lemmer. Det var ett meget bedrøvelig syn og min venn Nirina tok det ganske hardt. Jeg fikk tatt en del bilder av de respektive kroppsdeler hvor forskjellige kroppsdeler manglet. Det kunne dreie seg om fingre, tær, ører og føtter. Huden var skallete og hender og føtter var meget vanndannet. Jeg fikk Niriana til å intervjue dem og fikk noen av fortellingene deres. Se i slutten av dagens blogg.



På selve området hadde de også en kirke. En meget flott kirke, som en kunne føle hadde mye kjærlighet. For ikke lenge siden hadde de gravlagt en dame som hadde død av feilmedisinering nettopp i denne kriken. Det var ikke ryddet vekk fra denne begravelsen, noe som kan tyde på at senteret ikke blir drevet helt som det skal. Også feilmedisineringen kan tyde på at det offentlige ikke tar sitt ansvar alvorlig når det gjelder denne type mennesker.
Dersom dette er riktig, er det skremmende at en kan la mennesker seile sin egen sjø i sin sykdom. Menneskeverdet er krenket på alle måter og selv om de får bo der gratis, lever de ikke akkurat i luksus. Før hadde NMS tilsyn med senteret, men etter hva jeg kan forstå, har ikke noen internasjonal instans noen oppsyn lenger. Dette er veldig skremmende og skuffende, da et slikt overoppsyn ville ha sikret de menneskelige verdier.

Etter å ha vært på Mangarano, reiste vi hjem til stasjonen for å slappe av. Her spilte vi volleyball i noen timer før jeg og Nirina var ute på vår favoritt resteruant og spiste. Denne gangen hadde jeg steak og Nirina hadde pizza. Til dessert var det min yndlingsrett; sjokolade muse. Den er utrolig god. Dersom dere har sjansen, må dere virkelig prøve den.

Vi hadde avtale med Rado klokken 21.30, da var det fotball for alle penga. Det er merkelig med det, men for noen (70% av verdens befolking) er det hele livet. Som vanlig måtte vi be vaktene om å holde vakthundene inne, så vi ikke skulle ende opp som føde for de blodtørstige kjøterne (de er så nusselige så). Da jeg var yngre, sverget jeg på at jeg aldri skulle se fotball dersom brann tapte 10-0 mot Rosenborg på Lerkendal. Alle som er litt fotball interessert, vet at Brann klarte dette kunststykket, og jeg har siden aldri sett på fotball. Det var en fin kveld, så jeg ble sittende en stund på terrassen til Rado og høre på en del gassere som satt og sang. Det var virkelig idyllisk. Blå nattehimmel, beina på gelenderet, Cola i glasset og gresshopper som spilte serenader i de sene nattetimer og ett gassisk ”kor” som sang av ”hjertens” lyst.

Da jeg kom inn, var Kalle kommet. Han jobber som viserektor ved den norske skolen her på Antsirabe. En meget hyggelig kar. De skulle ut på en tur til Tuilar, som ligger ca. 70-80 mil sørvest på Madagaskar. Rado foreslo at vi kunne være med og det var nok av plass i bilen. Jeg var litt usikker på dette, fordi vi hadde middagsavtale med frk. Reimers dagen etterpå. I tillegg var det 4 dager som jeg ikke hadde beregnet inn i planene mine. Men som den eventyrer jeg er, bestemte jeg meg for likevel å være med. Da klokken var 01 på natten, var vi ferdig pakket og klar til å stå opp klokken 06.00 samme morgen for å reise 70-80 mil til Tulear. Men denne turen kan dere lese om i min neste del av mitt eventyr her på Madagaskar.

Intervju av Nirina:
Jag var i Mangarano med Cato, vi fick mycket uppleved tror jag men det var en trist liv när dit jag har pratat med mycket folk till exampel med rektor med hon vill inte svara min fråga bara sitt namn som hon kan ge mig hon heter Soanirina Myriamme jag har frågat henne hur länge har hon varit dit men hon svarade inte mig det förstår jag inte. Men jag fick mycket svara med andra med de som sjuk och bor dit. Till exampel med Rakotondrazay, Razafimahatratra Leonard båda två har varit där för 15 år de har komit dit sedan 1991 , leva fortvarande där. Jag har pratat med andra folk okcså med Razafindrasoa georgine , Rabetafika och Rasoandrainibe Julien de som sjuk leva där det är 43 människor men när det är med barn och familj då blir 200 människor. Jag fick flera information med de , det är mycket problem där sa dem till example med den rektor eller hon som responsable där, de som sjuk beräta till mig att dem visste att de fick hjälp från NMS med den hjälp gick borta hon är inte snälla sa de och gråter de sa att när det är gasser blir rektor då blir mycket corrupution och inte finn det är rätt tror jag också. Men den stor problem borta där det är med den rektor och läkare. Läkare som jobbar där har psychisk problem sa de när de sjuk gick till den läkare de fick inte medicin fick men blir död sa dem igjen. Det var en vecka sedan Razanabahoaka var dog eftersom det problem med läkare hon fick inga mediciner hon fick ingenting sa hennes kompisar det var det med jag har frågat med en som bor där för länge sedan Rakotondrainibe jean han jobbar som katekist i Mangarano han fick den sjukdom när han var 18 år han kom till Mangarano i 1954 nu han är 73 år gammal han också berätta om den rektor som jobbar där nu förute vi har problem med inte så svårt så här nu sa han till mig likesom de andra sagt i missionnär tid det var bra sa han det var jätte finn med missionnär sa han nu vi fick ingeting jag har frågat de ” är ni glad när det blir missionnär komma och jobbar här” gärna sa de. Vi väntar på den Norsk missionnär sa de och lite glad när kommer missionnär hit ? det vet jag inte svarade jag vi blir död när missionnär kom försen sa de. De fick gratis mat och klädder förute men nu fick de ingenting sedan den nurektor kom dit. När jag var där med Cato de var glad att få kontakt med oss de tänkte att vi var från NMs gjorde inspektion med förklarde till de att Cato gör förskning för den först Missionnär kommit i Madagaskar de var trist men sa till mig ” kan ni sa det problem här till den chef i Stavanger eller i Norge ” jag hittade ingen svara för den men jag tror att NMS visste mycket deras problem. Rakotondrainibe Jean har berätta till mig också det var i februari två norske journalist var
Där och gjorde interview med han och han har pratat om det problem också sa han , han frågar sin själv om NMS vet om deras problem i Mangarano nu . det är mycket problem där med det är bara som den mästa alla har sagt som jag skriver här det är trist att höra deras problem men jag kan inte göra nogonting till de bara ber till Guds hjälp som jag kan göra de gråter när de berätta om deras problem men till sluten de tror att missionnär kom snart i Mangarano inte så långtid hoppas vi sa de till mig. Vi ber till Gud att missionnär kom sanrt hit i Mangarano och vi blir glad igjen.